Aposteln slog avvärjade med handen.
—Staden vill inte köpa.—
—Hon gör det ändå. Hellre än att folk ska gå och tala illa om morfar.
—Din mor är inte så lättsinnig, Louise. Hon har sina fel, men hon är en klok kvinna. Att reglera Blekängen fordrar kapital, som hon inte har. Hon skulle ruinera sig.
—Hon gör det ändå, sade Louise.
Aposteln gick in till sig men återvände efter en stund och sade:
—Kära Louise, du förstår väl, att jag ingalunda velat skada dina föräldrars intressen? Jag har gjort min plikt som medborgare. Man har icke velat följa mitt råd. Gott. Jag tänker icke vidare röra i smutsen. Det kan du för resten säga din mor, ifall saken skulle komma på tal. Hon behöver icke oroa sig.
—Du är bra snäll, sade Louise och log mot honom.
Och talet om Blekängen tystnade åter för en tid. Mödrarna hade tagit sina gossar i förhör och förvissat sig om att de ingalunda brukade gå vilse i Blekängens gränder. Dessa trovärdiga gossögon förjagade alla misstankar och Pauli brev föllo i glömska.
Tändsticksstrejken tog intresset. Sörman hade lyckats hålla den vid makt under fulla två månader. Han smickrade sig med att hava lyckats. Strejkkassan var visserligen tömd, men Lagerström hade redan framkastat några ord, som tydde på snar uppgörelse. Man började ångra, att man icke ställt sina fordringar högre.