Brevet väckte uppseende. Mödrarna fingo veta, att deras gossar om natten gingo vilse i Blekängens gränder. Visserligen fanns det väl knappast en moder, som icke ansåg sin gosse främmande för dessa nattliga strövtåg. Men det var förfärligt i alla fall. Frestelsen fanns där.
I Pauli "andra brev" föreslog författaren, att staden skulle inköpa hela Blekängen, riva "lådorna," utrota osedligheten och möjligen göra sig någon förtjänst genom tomtförsäljning. Förslaget vann många anhängare, och det såg nästan ut som om det skulle komma till utförande. Men i rättan tid erinrade man sig, att ingenjör Krok härigenom skulle tillskyndas en oförtjänt vinning. Han kunde minsann gärna få dras med sina trasiga lådor, som sannolikt kostade mer i underhåll än vad hyrorna gav.
Pauli tredje brev blev en historik över Blekängens uppkomst och en förfärlig bild av gubben Broms. Ingenjör Krok gömde tidningen för sin hustru. Han delade i sak sin svärsons åsikter beträffande Blekängen. Men angreppet mot död man var för svårt.
—Gubben är ju död, sade han till Holmin.
—Hans gärning lever.
—Jovisst. Men du skulle väl ändå ha tänkt en smula på Marie. Det var i alla fall hennes far—
—Jag skulle icke byta ut ett ord, om det så vore min egen far! Svärmor inbillar sig, att hon är dotter till en hedersman. Det är en farlig inbillning—
För att visa sitt oberoende av alla familjehänsyn, lade Holmin tidningen framför sin hustru och bad henne läsa.
—Är det inte sant? frågade han. Sanning, sanning!
—Det vet jag inte. Men får mamma läsa det här, så låter hon riva hela
Blekängen.