När det icke längre fanns någon förevändning att stanna i salen, återvände hon till sängkammaren. Hon låg en stund i mörker, men måste slutligen tända ljus. Hon satte sig upp i sängen och betraktade mannen, som låg med ansiktet till hälften nedborrat i kudden.
Och åter såg hon, att hans ansikte var ganska likt ett barns ansikte. Hon fick lust att leka med honom, kela, bära honom, trycka honom hårt mot bröstet.
Hon tog sin huvudkudde, lade den på armen och strökt den kärligt med kinden. Hon vaggade huvudet av och an, av och an tills väggarna började dansa och sängen stjälpte upp och ned som en båt i brottsjö.
Då somnade hon. Ljuset brann hela natten.
4
Aposteln vaknade tidigt. Då han såg, att ljuset brann, väckte han Louise och sade:
—Kära barn, du har haft en svår natt, ty ditt samvete är icke rent. Där ser du! Du går omkring och ljuger på din man, och så får du icke sova. Tänk, tänk! Det finns i alla fall någonting, som heter samvete, och det är mäktigare än du tror.—
Han drack sitt kaffe och stoppade två bullar i fickan för att fortsätta frukosten på gatan. Redan innan skolan började för dagen, hade han skaffat sig visshet om att Evelin talat sanning. Åtminstone delvis. Hon hade verkligen varit i Gula Rosens tjänst vid tiden för Tre Remmare-mordet. Däremot tycktes icke hennes avskedande och förlusten av två tänder ha stått i något samband med denna händelse. Madammen hade kört bort henne, emedan hon visat sig alltför angelägen om Benjamin Hagelins gunst.
Med dessa viktiga underrättelser vände sig lektor Holmin till stadsfiskalen. Den hedervärde ämbetsmannen utlovade nya undersökningar, i gengäld fordrade han av Aposteln tystlåtenhet. Han ville icke bliva störd i sin ämbetsutövning.
Lektor Holmin skrev samma dag sitt första "brev", som, efter åtskilliga av sättaren företagna strykningar, trycktes i Nyheterna. Det var riktat till en vän på landsbygden och skildrade stadslivets fördärv. Blekängen beskrevs och för att göra artikeln njutbar beströddes den med några skämtsamma ordvändningar.