—Kära Louise, viskade han. Berätta, vad du har sagt dem? Har du talat illa om mig? Jag är icke ond på dig. Du kan icke förstå mina handlingar, ty ditt hjärta är icke så rent som mitt. Du är ett barn, Louise, och jag kan icke bli ond på dig. Men du ska berätta, vad du har sagt till din mor—
Han tystnade, Louise kände, att han ryckte till och släppte hennes händer. Hon hörde också, att någon kom in i rummet. Men först då Evelin började tala, slog hon upp ögonen. Evelin stod i salsdörren, hon var i nattdräkt och hon hade synbarligen svårt att hålla sig upprätt. Hennes ansikte, som var vänt mot mörkret, kunde Louise icke se.
—Jesus, kar, ge mig en skvätt! bad Evelin. Är det skäligt att lura en stackars flicka. Fy tusan, gamla kisse!
Nu blev hon varse Louise och gjorde ett försök att niga.
—Söta frun ska inte tro att jag är en dålig flicka. Jag har smort'en kring mun med allt vad jag visste. För det är nog så, att Gud vill att en ska hålla sig till sanningen. Och om de tar huvud av Gula Rosen så är det väl hennes fel, markattan. För hon tog kål på Bromsen. Och jag miste två tänder. Men ska det vara rättfärdighet att inte ge mig en skvätt för allt jag sagt honom, gamla kisse där—
Louise sprang upp, hon slingrade förbi Evelin, som öppnade stora famnen, och rusade in i sängkammaren. Hon hann slänga av sig kläderna och krypa i sängen, krypa ned under täcket.
Mot vanan knackade Aposteln på sängkammardörren. Men då han ej fick svar, trädde han in och tände ljuset. Han klädde av sig och satte sig i sängen. Från nattduksbordet tog han en liten sax och putsade naglarna på fingrar och tår. Under tiden sade han:
—Kära Louise, jag har fått viktiga upplysningar beträffande åtskilliga saker. Men jag kan icke längre behålla Evelin i mitt hus. Du missförstår mina handlingar, du mäktar icke fatta mina bevekelsegrunder. Och du skäms icke för att ljuga på mig inför dina föräldrar. Som naturligtvis ska föra lögnerna vidare. Mitt samvete är rent. Jag anbefaller mig i Guds nåd och sover sött. Måtte du kunna göra detsamma.
Han släckte ljuset, knäppte händerna och läste med hög, varm röst Fader vår. Därefter lade han sig ned och somnade.
Då Louise hörde, att han sov, steg hon upp. Hon gick ut i salen och ordnade möblerna, som kommit i oordning. Hon flyttade in fåglarna från tamburen, ställde dem på sin plats och höljde över dem med en tunn schal. Hon gick vidare in i förmaket och ordnade. Då hon såg mormoderns porträtt och den stora familjebibeln, kom hon att tänka på morfadern, gubben Broms. Hon mindes, hur hon som liten hört honom tassa ikring häruppe långa nätter. Hon tänkte på, att man sällan förstår människors vånda och sällan kommer dem till hjälp. Och hon tänkte, att det väl antagligen måste vara så.—