—Varför går du inte in till mamma?
—Därför att jag vill vara ensam. Gå du och lägg dig, lilla dumsnut.
Och om du skvallrar ett enda ord, så blir jag så ond—
—Hur länge tänker du stanna här? fortsatte Abraham.
—Tills—tills det har gått över. Å, du är så dum. Kan du inte begripa att det kan bli ledsamt ibland. Och att man kan behöva en smula omväxling. Och var snäll nu, Abraham, och gå din väg, Och säg ingenting—när jag ber dig—
Abraham gick. Men han hade förstört det ljuvliga lugnet. Louise var icke säker på hans tystlåtenhet, hon måste packa sig i väg.—
Då hon kom in i tamburen, såg hon, att salen var upplyst. Då och då kastades en lång skugga ut i tamburen. Hon hörde inga steg, men hon förstod att Aposteln sprang av och an därinne, och att han således var mycket upprörd.
Hon ställde buren ifrån sig, hon var rädd, att han i första häftigheten skulle rycka den till sig och skada fåglarna.
Hon trädde in i salen och Aposteln rusade mycket riktigt emot henne med höjda armar.
—Har du varit där nere? Vad har du sagt dem?
Då Louise icke svarade, slog han armarna ikring henne och bar henne bort till förmakssoffan. Han lade henne försiktigt på soffan och föll själv på knä. Louise var mycket trött, hon slöt ögonen. Hon kände att han smekte henne med ömhet, och hon tyckte att det var skönt. Hon tyckte att det var skönt, att någon bar henne som ett barn och smekte.