Louise förstod till en början ej, vad som försiggick därinne. Hon hörde Evelin med främmande, djup röst nämna namn och berätta omständigheter utan sammanhang för den lyssnande.
Det är en skam att lyssna, tänkte Louise och gick därifrån. Den obekväma ställningen vid nyckelhålet hade gjort henne yr i huvudet. Salens väggar, bord och stolar dansade runt. Hon trevade i luften, men kunde icke finna något fast stöd. Så småningom minskade likväl yrseln, väggarna stannade, möblerna stannade och hon fann sig tätt intill sina kära fåglar, som hukade sig ned och förskrämda sneglade på hennes skälvande händer.
Louise tog fågelburen och gick sin väg. Hon ville gå hem. Hon steg nedför trappan och stannade framför fru Maries dörr. Men hon vågade icke ringa. Hon såg modern och Agnes sitta vid bordet. Fru Marie skulle fråga, varför hon kom. Och om också fru Marie kunde förstå, varför hon kom, förstå utan frågor och svar, så skulle i alla fall Agnes—
Men Louise hade ingenting att svara, ingenting att förklara, ingenting att säga. Och hon var rädd för hårda ord.
Alltså vände hon om, steg uppför trappan, stannade på halva vägen och satte sig med fågelburen i knät. Där blev hon sittande.
Det mörknade. Lisen kom ut och tände glödlamporna. Hon såg icke Louise. Ingenjören kom från kontoret. Han valde tydligen mellan att stiga in till sig och att gå upp till Holmins. Louise fick hjärtklappning. Men ingenjören skramlade med nycklarna, dörren öppnades och stängdes.
Louise blev åter lugn. Hon fann, att hon hade det ganska bra där i trappan. Ingen kom och störde henne. Hon öppnade burluckan, stack in handen och lekte med fåglarna. De satte sig på hennes fingrar, nopprade på knogarna, ryckte i ringarna. De små klorna kittlade och narrade henne att skratta. Hon satte munnen till gallret och blåste på dunbollarna, blåste upp stjärtarna, lät dem balansera med vingarna. Hon var så upptagen av sin lek, att hon icke hörde Abraham komma.
—Varför sitter du här? frågade Abraham.
Louise rodnade. Hon ville ingenting förråda, allra minst för lillebror.
—Du är dum, du, sade hon. Kanske jag inte får sitta här? När jag är led på att vara däruppe, kan jag väl få sitta här en stund—