Aposteln hade förrått sina hemliga planer och drog sig skamsen tillbaka. Louise fick roa sig i fred med den vita råttan. Men om kvällarna, då lektorn återvände från skolan eller från Blekängen, tog han leksaken ifrån henne, stängde in vita råttan och gjorde henne dödstrött och dödsskrämd.
Vita råttan kämpade tappert. Men hon hade sin svaga punkt. Apostelns talande tunga framkallade hysteriska anfall och i detta tillstånd av på en gång vanmakt och gränslös upphetsning gav hon vika för sina begär.
—Ja, om du ger mig konjak, kisse, konjak, kisse, konjak, kisse.
Barhuvad och utan kappa sprang Aposteln ned till spritbolaget.
—En flaska konjak, billig. Fort! Jag har en sjuk människa i mitt hus.
Droppe för droppe köpte Aposteln den vita råttans hemligheter. Han fick en lista med syndares namn och började en jätteprocess i skolan. De dagarna var han lycklig. Han var mild och glad i hemmet, uppsluppen, raljerande skämtsam. Louise, som icke kände anledningen, sade:
—Vet du vad, Paulus, så här glad har du inte varit, sen vi voro fästeman och fästemö.
Då log han vackert, böjde knä och kysste hennes fingertoppar.
Men det kom smolk i mjölken. När buteljen tömts, tog Evelin tillbaka sina angivelser. Och hon vägrade att uppträda som vittne inför lärarekollegiet. Det fanns också lärare, som förklarade sig icke sätta stor tilltro till en drucken slinkas sladder.
Lektorn reglade ånyo dörren till vita råttans kammare, jagade henne och hypnotiserade. Louise hörde en röst, en djup altröst, som hon icke kände igen. Hon smög fram till dörren, lyssnade och såg genom nyckelhålet. Hon såg endast ofullständigt. Hon såg det lilla råttansiktet grina fram mellan Apostelns utspärrade fingrar. Hon såg, att mannen stod framåtböjd och att kvinnan låg på soffan. På golvet stod konjaksbuteljen.