—Du har en smutsig fantasi, sade Aposteln.
—Kan vara. Men jag har rent linne.
—Fy, Louise—det skulle pappa höra! Att göra narr av fattiga och elända.—
För att icke göra diskussionen än djupare och mera tilltrasslad, förklarade Louise, att Evelin skulle vara välkommen. Hon var villig att ordna ett trevligt rum åt flickan, att lära henne husliga sysslor och behandla henne väl. Men från själva räddningsarbetet önskade hon befrielse. Hon ansåg sig icke vara lämplig.
Evelin kom, och allt tycktes gå väl. Louise hade roligt åt hennes fasoner, och åt det lilla råttansiktet, som oupphörligen skiftade uttryck. Hon kunde berätta lustiga äventyr, hon kunde göra befängda miner och var mästare i att härma folk. Hon var också mycket betagen i Louise och gjorde allt för att roa henne.
Men Aposteln var icke nöjd med resultatet av sitt räddningsarbete. Och han sköt skulden på Louise—
—om inte du vore.
—Jag tänker inte gå ännu, sade Louise. Jag måste hålla dig i båda öronen, så att du inte bits.
Aposteln önskade icke, att Louise skulle gå sin väg, tvärtom borde hon stanna för att hjälpa honom. Hon ägde Evelins förtroende och med några försiktiga frågor skulle hon säkert kunna locka fram namnen på de gossar, som—
—Nej, se där högg du i sten, Paulus lille—