Trädgården hade icke ansats på de sista trettio åren. Gångarna voro övervuxna med mossa och gräs och ett tumstjockt lager av mylla låg över sanden. Vilda, tarvliga örter med maskrosen i spetsen hade tågat upp på rabatterna och gjort sig till herrar. Där det brunna hemlighuset stått, bredde sig nu en hel liten skog av kardborrar. Och den enda trädgårdsväxt, som trivdes i förvildningen, var förgätmigejen, ogräsets halvsyster. I fem stora järnurnor, som sannolikt varit grönmålade men nu voro roströda, pöste mossan, svällde höst och vår, kröp ned under vintern och under rötmånaden. Ett runt järnbord i syrenbersån uppbar skärvorna av några krossade ölbuteljer.
Backarnas nuvarande beboare hade icke sinne för trädgårdsskötsel. Hovmästaren Vickberg gick nästan aldrig ut. Och betjänten Johnsson gick nästan aldrig hem annat än i nattmörker och dimma. Backarna hade blivit ett ålderdomshem, en pensionsinrättning. Baron de Sars' trotjänare rådde över egendomen under livstid. Jorden hade de arrenderat ut till Björkenäs, det gav tolvhundra kronor. Rummen hade de delat så, att Johnsson disponerade stora salongen och förmaket. Vidare hade Vickberg ensam tillträde till vinden och vindskammaren.
Här uppe på vindskammaren tillbragte herr Vickberg sin dag och ofta nog en del av natten. Han arbetade bakom en träjalusi och var mycket hemlighetsfull. Han påstod, att han fördrev sin tid med att läsa madame de Staëls Corinne och några andra franska böcker, som salig baron haft nåden lämna i hans vård. Men det var icke sant. Herr Vickbergs franska räckte icke till för Corinne. Och dessutom skulle han aldrig nänts använda en bok, vars pärm bar de tre förgyllda vapnen: Bernhusens krönta fasces, de Sars' varghuvud och Bergfeldts hammare.
Herr Vickberg sysslade med annat. Han förfalskade sedlar. Det var ett oändligt svårt och nervspännande arbete. Verktygen voro dåliga, herr Vickbergs hand en smula osäker och blicken skum. Men herr Vickberg var utomordentligt ihärdig. Efter tre års daglig övning lyckades han verkligen åstadkomma en hundrakronsedel, som var icke förvillande men ganska lik sitt original. Då brände herr Vickberg sina föregående arbeten, en hel liten förmögenhet på över fjorton tusen kronor.
Herr Vickbergs produktion höll sig sedermera på samma nivå. Sedlarna blevo icke förvillande men tämligen lika sina förebilder. Och det var nog för herr Vickberg. Ingen människa skulle vid fullt dagsljus och i nyktert tillstånd kunna ta fel på herr Vickbergs sedlars på Sveriges Riksbanks. Men det var heller icke nödvändigt. Herr Vickberg utövade icke sitt farliga yrke för nöds skull. Halva arrendesumman och räntorna på trettio års besparingar voro till fyllest för toalettutgifter, snusutgifter, perukutgifter och det dagliga brödets utgifter. Visserligen förtärde hovmästaren endast fin mat, och därtill endast konserver, sardiner i olja, burkhummer, tryfferad gåslever o.s.v. Men han åt så lite. Ett käx, ett par sardiner, ett glas rhenskt, det var nog.
Herr Vickberg kunde således på hederligt sätt få allt, vad han behövde. Hans vindskammarproduktion var icke avsedd för världsmarknaden. I herr Vickbergs sängkammare strax bredvid kakelugnen stod en gammal chiffonier, i chiffoniern fanns en lönnlåda, i lönnlådan låg en röd rysslädersportfölj med gyllene friherrekrona över låset. Och i denna portfölj, som även den tillhört salig baron, hamnade hovmästarens sedlar. Att se denna friherrliga portfölj svälla av välmåga—låt vara en falsk, en förfalskad—det var för herr Vickberg en stor, ren, osjälvisk njutning.
Herr Vickberg kunde således med gott samvete fira sina helgdagar, tvätta av sig arbetsveckans smuts, ikläda sig den svarta rocken, söndagsperuken och stormen. Med käpp och psalmbok vandrade han ned till kyrkan—statskyrkan med tuppen naturligtvis, ty Vickberg älskade icke de breda lagren och deras religion. I kyrkan förhöll han sig uppmärksam och tyst, han ansåg det opassande för en väluppfostrad man att deltaga i sången. Och dessutom hade han fula tänder. Då utgångspsalmen spelades, drog han sig långsamt utför kyrkgången, stannade en stund på kyrkbacken och ställde sin klocka, som var av guld, efter tornuret. Detta lilla förehavande tog jämnt så lång tid, som behövdes för att den väldige häradshövding Björner, stadens förste borgare och fullmäktiges ordförande, skulle hinna ut ur kyrkan. Nu lyfte herr Vickberg på hatten och smålog halvt vänligt, halvt underdånigt. Och häradshövdingen rörde vid sin slitna hattkant, stannade framför Vickberg och buffade honom lätt med sin stora mage, vilket var ett säkert tecken på aktning och välvilja. Öh-öh-öh, stånkade häradshövdingen och herr Vickberg tog fram sin dosa av silver och bjöd.
—Är det den? frågade häradshövdingen. Var det den, han snusade ur? Öh, öh, han hade förbaske mig aldrig råd att köpa sig en egen dosa.
—Nej, sade herr Vickberg och log. Salig baron och kammarherren var en stor humorist. En stor humorist.
—Just det. Öh. Gud vare med honom, Vickberg.