—Detsamma får jag önska herr häradshövdingen.
Och häradshövdingen gav honom ännu en buff med magen och rullade tungt och trögt nedöver torget. Men Vickberg rörde sina smala ben i jämn, avmätt takt på hemvägen. Han hade visat sig i samhället, så att säga fullgjort sina umgängesplikter. Han trivdes bäst i ensamheten. Men han visste också, att Roger Bernhusen de Sars' hovmästare ej honettemang kunde undandraga sig alla sällskapslivets förpliktelser.
Herr Vickbergs kamrat och samboare, betjänten Johnsson, var honom i allo olik. Johnsson hade under sitt sjuttioåriga liv varit utsatt för en otalig mängd vedervärdigheter. Alltifrån den stund, då han som tjuguårig yngling fått hut och stryk, emedan han dristat sig krama om nådig fröken Jullan, det söta lilla aset, till den dystra stund i månaden november, då han förvägrades att följa sin älskade herre till graven, hade hans liv varit oändligt rikt på förargelse och sprit. Men Johsson var en man. Det var icke hans sed att klaga. Han hade ett valspråk som bar och tröstade och det löd:
—Va fan! När man har porter till dödagar—
Porter hade varit Johnssons älsklingsdryck, så länge han levde på landet. Men fem års stadsliv hade förstört gamle Johnssons nerver och tvingat honom att söka starkare retelser. Han gjorde bekantskap med Liter-Pelle och dessa båda konnässörer utspekulerade och bryggde en dryck, vars huvudbeståndsdelar var öl och whisky, vartill kom ytterligare sexton ingredienser i fast och flytande form. Denna gudomliga dryck döpte Johnsson i en stund av ädelmod och självförsakelse till "Pelles besk". Och receptet anförtroddes i Gula Rosens vård.
För en tjugu- eller trettioårig valp skulle "Pelles besk" ha varit som blåsyra. Men en man, som fem och femtio år tjänat herrarna på Rogershus, han tål, vad han får och lite till. Ett enda litet glas försatte Johnsson i sånghumör. Han sjöng så att det surrade och knurrade och pep i Backarnas vridna björkar. Men ingen kunde höra eller förstå sångens ord, och därför gjorde det ingenting, att han sjöng.
Andra glaset tog han vid disken på Tre Remmare. Det gjorde honom till en ganska stor och förnäm man, dock icke förnämare än att han kunde erbjuda Gula Rosen lysning och kyrkbröllop.
—Och ungarna hennes tar jag med, allihop! För visst fan har hon ungar, vackra fruntimmer! Ta mig hin ska inte Johnsson föröka sig!
Men med tredje glaset fick kärleken maka på sig och giva plats åt den eviga vänskapen, som dock är någonting högre. Då kysste han Liter-Pelle eller kommissarien Lönrot eller vem annan, som befann sig inom räckhåll, och bjöd dem hand och börs och hjärta. Och allt sitt inflytande, alla sina relationer, sin makt och härlighet offrade han på vänskapens altare. Kom så fjärde glaset, det blev Jullans, domprostinnans, den friherrliga systerns. Men det var endast en parentes, ett litet ungdomsminne, som dök upp. Och ännu fällde Johnsson inga tårar.
De kommo först sedan sexan och sjuan rafflat ned genom den brännande strupen. Det var evighetsglasen, paradisglasen. Nu öppnade sig himmelens portar. Johnsson såg Gud. Och det var fan till karl! Johnsson sa' inte mer, för det var obeskrivligt. Och på Guds högra fot satt Johnssons mor och drack svagdricka och åt surströmming, ty hon var boren i Norrland. Och jösses då, vad hon var rar, lilla morsan! Lilla gumskrottan med sin strömming, som luktade fotsvett, herre jösses, det var för rart! Men likast var det att se baronen. Han som skulle till helvete, men som kom till himlen, för va tusan skulle det ha blitt för en sjaskig societé om den siste Bernhusen de Sars saknats? Då grät Johnsson och sjöng och grät: