Med änglavingar på han dansar på tå bland änglarna små—
Och är det likt något att si hans skrangliga ben. Heledudana, krumelurn lilla! Ska han vinka åt gamla Johnsson! Si, Johnsson vurtade illamående på begravningen, men det var den djäkla sojan i såsen, si. Å herre jösses si, si på baron och kammarherrn, si hur han dansar, si hur nyckeln daskar på allranådigste rumpan—
Vad som var över det sjunde glaset, det var mörker. Galne Johnsson hade sett himmelen öppen, ruset mäktade icke föra honom högre, ett barmhärtigt, tyst mörker var dess sista goda gåva. I detta mörker kravlade Johnsson sig hem. Hur det gick till, det lyckades han aldrig lista ut. Men då han vaknade låg han under bordet i sin egen sal. Och gamla madam Andersson, som hade städningen, vaggade omkring i rummet och gav honom då och då en spark för att så småningom och varliga återkalla honom till livet.
Nu var dryckens alla goda gåvor uttömda och det återstod endast några mindre goda, som Johnsson gärna hade varit utan. De gjorde honom till en dålig människa. Det var icke det, att huvut värkte, att magen brände, att hett vatten bubblade i bröstet, att knäna skälvde och ryggbasten sved som piskad av nässlor—det var inte det som var värst. Men hela livet fick ett svart flor över sig, förflutet och tillkommande. Och icke såsom skulle livet ha tett sig som en sörjande kvinna, hur gammal och ful som helst. Nej, det var icke bara sorg och elände, det var på samma gång löjlighet, vidrighet, klumpighet. Det var som en smutsig gammal sugga, kring vars knorriga svans en spjuver bundit en krusflorsrosett. Det var, vad Johnsson fann i botten på Liter-Pelles besk. Ett obeskrivligt sorgligt och tungt humör, som räckte till nästa omgång beskar. Och under tiden var Johnsson en dålig människa, som talade illa om alla och en var, som spridde alla dåliga rykten och som svetsade ihop elaka lögner så kvickt och ledigt, som om han stått i mästersmedens egen rödglödande smedja.
Då fanns det varken man eller kvinna, som gick fri, varken barn eller fä, varken död eller levande. Endast Vickberg. Det kunde ju ha varit både ett och annat att säga om Vickbergs hemliga arbete. Men Johnsson teg. Man skall icke smutsa i eget bo.
ABRAHAM ODLAR JORDEN. DET BRINNER I STADEN. OCH GUSTEN TILLVERKAR ETT ALIBI
Första junidagen, sommarlovets första, vandrade Abraham och Elsa uppför Björkenäsvägen. Det var deras avsikt att gå till Tanningen för att doppa tårna i vattnet och känna, om det var mycket kallt. Men ett stycke nedanför Backarna mötte de en karl, som var karl hela dagen. Och det var galne Johnsson.
Johnsson var i första glaset. Han hade redan sjungit sin morgonsång under björkarnas nyssutspruckna löv och nu skulle han gå ned till Tre Remmare för att bjuda Gula Rosen äktenskap. Han var en stor präktig man och hans käpp, som icke var Vickbergs lilla tandpetare utan en järnskodd gärdsgårdsstör, dunkade försvarligt mot vårgruset.
När han nu fick ett så gott möte, stannade han bredbent mitt på vägen, satte händerna i sidan och sade:
—Känner I mig, snorungar?