—Jo, jo mensan, sa' Abraham. Har Johnsson sett råttkungen i dag?
Johnsson såg en smula betänksam ut och rev sig bak örat och sneglade i diket. Men så sken han upp.
—Nej sir han, gosse, det blir inte förrän i morgon. Vem ska han eljest vara son till?
—Kungen förstås!
—Där ljög du på din mor, sade Johnsson. För jag sir nog, att det är lille ingenjörn, som har varit framme. Nej, kors i jösse namn vad det är för en snäll liten karl! Är det syster eller fästmöa det där? Vem ska hon vara dotter till?
—Verkmästar Sörman, sa' Elsa och knixade.
—Å fan! Den tjuvstrykern—Ja, ja, det är sagt i all välmening. Nå, va' har hon i korgen då?
Elsa visade matsäckskorgen, som innehöll allt möjligt fast ingenting starkt. Och det tyckte Johnsson var bra. Ty själv hade han fyllt sina femtio år innan han tog första supen. Vilket naturligtvis var en evig lögn. Men nu skulle gamle Johnsson föra dem till ett ljuvligt ställe, som just kunde vara passeligt för ett par ungdomar. För nog visste Johnsson hur tockna ville ha det—just så där lite i skymundan—
Han gjorde helt om och följd av de unga stövlade han upp till Backarna. När de kommo in under björkarna hörde de buller av hjul och hästhovar i starkt trav.
—Djävlar anamma, ungar, nu gör vi front och skyldra gevär. För här kommer Björkenäs-nåden….