Det var en dogcart, vars höga, lätta hjul surrade som insektsvingar. En dam höll tömmarna och det gick nästan i sken på den slingrande Björkenäsvägen. Bredvid damen satt en tjock herre, som hade all möda att hålla sig själv och sin slokiga hatt på vederbörliga platser. Han var röd i ansiktet och såg ängslig ut.
Men Johnssons blåsprängda ansikte sken av förnöjelse.
—Den! Så här har jag burit henne, sade han och sträckte fram händerna. Fast hon var liten då förstås. Såg I, att hon nicka' åt mig? Jo jo mensan, Johnsson är bekant. Si, hon är veterligen barn av ett djädrans skönt Stockholmsfruntimmer. Men så fick baronen—Gud fröjde själen—så fick han för sig att han också skulle ha någon del i ungen. Och så blev hon fosterdotter på Rogershus. Det var väl mest bara för att få en arvinge, så att Bergfeldten skulle bli lurad på Björkenäs och Klockeberga. Se, Rogershus det fick han, för det stod i fideikommissbrevet.
Johnsson strök undan grankvistarna och förde dem in i Backarnas trädgård. Men hans tankar sysslade alltjämt med Björkenäsnåden.
—Tänka sig, att hon är ute och åker med mannen!
—Honom känner jag, sade Abraham. Det är en snäll karl.
—Tack vackert! Jo nog är han beskedlig, Hylteniussen. Men si han är tung och olustig, som en överårig tjur. Och så fick hon förstås söka annat umgänge, tösen. Först var det Bergfeldten, kusinen, och det är en liten gesvint kar och löjtnant också. Men nu är han gifter, så nu vete haken, vem det är—
—Hör nu, Johnsson ska inte vara svinaktig—
Johnsson blängde ilsket. Besken numro ett hade dunstat bort och numro två stod långt därifrån på Gula Rosens disk. Det stygga humöret tittade ut. Han vräkte fram några svordomar och förbannade alla snorungar, som hindrade gammalt folk, då de voro stadda i viktiga ärenden. Slutligen gav han från sig ett kraftigt ljud och strök ut genom den tredubbla häcken.
—Fy då! sade Elsa. Men Abraham sade: