—Det är högt i tak. Vet du vad? Här ska arbetas! Har du sett en sån rufsig trädgård förr? Här ska rensas. Vill du inte! Det ena du vill, det andra du skall, min docka lilla. Nu ska vi odla jorden.
Han gick bort till redskapsboden, vars lås var brutet och letade. Nog fanns där spadar, åtta stycken. Men järnet var sönderrostat och skaften brusto vid första tag. Slutligen fick han då en som var hjälplig. Elsa fick en liten hacka.
—Så där ja. Ställ ifrån dig korgen. Det är för besynnerligt med fruntimmer! Att de inte skäms att lata sig, när mannen arbetar? Bevars, de ska födas och klädas och kelas. Och så sitter de där och slår knut med ögonen—
Han gav sig i färd med den största rabatten. Elsa skrattade och gjorde några hack i grusgångens gräs. Men så skrek hon aj och släppte hackan.
Den var så hård i skaftet, så—
—Vet du vad? sade Abraham och vilade sig på spaden. Så här glad har jag inte varit, sen de stängde fabriken. Husch då, det var skönt att komma ifrån det. Jag sa' åt pappa i går kväll, att jag ville bli lantbrukare. Jag duger nog inte att sköta verkstan, sa' jag.
—Nej, gjorde du! Va sa' ingenjörn?
—Inte jag heller, sa' han. Du får bli, vad du vill, bara inte mamma blir ledsen.
—Han tänker då alltid på frun! O, vad han är snäll!
—Javisst. Men nu ska vi hugga i. Är det inte skönt?