Gusten bleknade—han hade lätt för att blekna, när han blev skrämd. Abraham höll undan grenarna och Gusten smög sig nätt som en katt in i trädgården.
—Jo, jag kunde tro, att jäntan också skulle vara här, sade han och lyfte på hatten med en broderlig artighet, som imponerade på Abraham, vad har ni för er? Pussas?
—Vi odlar jorden. Kom hit, ska du få låna en spade.
Men Gusten hade alls ingen lust att smutsa ned sina kläder. Han såg på, hur Abraham arbetade, och Abraham högg i ordentligt för att visa sig på styva linan. Arbetet började likväl förefalla honom en smula tröttsamt. Och trädgården var stor.
Gusten stirrade tankspridd framför sig. Plötsligt tog han upp klockan och sade:
—Nu är hon halv två.
Abraham tyckte sig ha hört tvåtutningen för en stund sedan, men brydde sig inte om att disputera. Gusten hade gått från kontoret klockan ett, så den saken var nog klar.
Har ni inte sett till Liter-Pelle? Han gick här förbi strax före mig.
Visst såg du honom, Elsa?
Abraham blev förargad:
—Vad du pratar mycket smörja! Inte kan vi se tvärs genom häcken. Vad är det med dig för resten?