—Ingenting.—Vet du av, att mer än trettio tändstickare fortfarande går utan arbete? Vad ska det bli till slut? Ska de svälta ihjäl? Abraham svarade kort:
—Pappa har hjälpt dom så gott han kunnat. Och mamma har skickat mat till hustrurna—
—Storartat! hånade Gusten. Men då Abraham gjorde en tvär vändning emot honom, vek han åt sidan och sade:
—Ja, jag bara frågar, om det är någon rättvisa i det? Lagerström har skulden, men det är väl i alla fall skit till principal—Och för resten frågar jag bara: vad ska det bli av dem?
—Hör du, du! sade Abraham. Han stödde sig mot spaden, ty arbetet och vinet och förargelsen hade gjort honom yr. Vet du, vad du borde göra? Du, som är en sån kaxe! Du skulle ta en stormnatt och tända eld på hela Blekängen. Ja, se att du är en hare! Titta, Elsa, han blir vit som ett lakan.
—Varför skulle jag tända eld på Blekängen?
—Jo, för då finge pappa ut försäkringen. Och Blekängen bleve reglerad av sig själv och tomterna sålda. Och då skulle pappa anlägga en jordbrukskoloni häruppe på Backarna. Det är hans idé. Men han har inga pengar. Men du, som är en sån djäkla kaxe, du kan väl skaffa, du—
—Jo, det är en snygg fästman du har. Gusten gnäggade till och pekade med en stor åtbörd på Abraham. Min själ tror jag inte, han uppmanar folk att mordbränna—
Abraham vände honom ryggen, grävde. Elsa hackade, hon höll sig tätt intill Abraham. Hon var rädd att grälet skulle utspinnas och sluta med slagsmål som häromdagen. Men det blev varken gräl eller slagsmål.
Gusten satte näsan i vädret och söp in luften. Han upprepade manövern ett par tre gånger, men då ingen tycktes lägga märke därtill sade han med ett halvt skratt: