* * * * *
Brandkåren gjorde sitt, och lågorna gjorde sitt. Det brann friskt undan. Det borde icke ha varit så svårt att släcka en vådaeld, som brutit ut mitt på ljusa dagen. Men elden tycktes ha uppstått samtidigt på flera olika ställen och det försvårade släckningen. Och det inneliggande lagret, som var ganska betydande, brann som fnöske.
Lyckligtvis var det tämligen lugnt och någon egentlig fara för närliggande kvarter förefanns icke.
Blekängsgatan var utrymd. I mynningen av Sofiagatan samlades en massa slödder. Men i Karl-Johansgatan stodo några av stadens mest ansedda män med häradshövding Björner i spetsen.
—Öh-öh, det här blir att reda ut.
—Det blir att reda ut, upprepade borgmästaren. Är det någon som vet, hur dags det började?
—Närmare tre, om herr borgmästaren tillåter, föreslog den stillsamme byggmästar Larsson. Jag hade stigit upp från bordet och hade hunnit ända fram till torget—
—En får då säga, att han har tur, pep Hagelin d.y., den lille enögde skomakaren. Lagret realiserat, maskiner och allt—
—Öh-öh-öh, grymtade häradshövdingen svårmodigt. Och svårmod och förargelse glittrade i alla dessa ögon, som vändes mot Broms & Kroks brinnande tändsticksfabrik.
Men genom slöddret i Sofiagatan gick det en stöt.