—Där kommer han, där kommer han! Å kära hjärtanes, den token!
Ingenjör Julius Krok kom springande. Han var brun från topp till tå, men hatten hade han tappat. Och öronlocken fladdrade som en vimpel. Han slog med båda händerna och slöddret gav plats.
Lille Julius kände sig buren av oanade krafter. Han kände sig ung och stark och väl beredd att kämpa mot det farliga elementet. Han kände faster Mimmis gamla läppar mot sin panna, segerlönen i hans ungdoms stora kamp. Nu skulle han väl ändå visa allt folket, vad lille Kroken dugde till. Lille Kroken, som släckte, då hela stan brann!
I hörnet av Blekängsgatan stupade han över en brandsoldat. Det var en tråkig entré på scenen. Men värre blev det. Ty nu tog brandchefen honom i kragen och förde honom omilt in bland slöddret.
—Ingenjörn får inte bryta kedjan. Ingenjörn ska vara god och hålla sig i skinnet. Ingenjörn går bara i vägen.
Där stod Julius Krok och blinkade och kippade efter andan. Att det fnissade och tissade runt ikring honom, det gjorde mindre. Men att ungdomens bragdrika tid skulle vara så ohjälpligt förbi!—
Abraham banade sig fram till honom.
—Kom, pappa. Vi kan i alla fall ingenting göra. Var god och giv plats!
Han gav några hårda knuffar och vägen blev fri. Julius Krok tog sin sons arm och vandrade hem. I Garvarebrunnsgränd möttes de av Jublet, som bar på en brun hatt.
—Ja, kunde jag inte tro, att det var brors hatt, sade han och strök upp locken och tryckte hatten på ingenjörns huvud.