Och lektorn vaknade, stirrade framför sig som en sömngångare, som väckts. Svårmodig och ängslig.
—Vem är ni?
—Jag är värd här på stället—
—Det här stället, avbröt Aposteln, det här stället är en bordell. Då blev herr Vickberg allvarsamt förargad.
—Ja, var ni sätter er fot, herr lektor Holmin, där blir det finaste hus en bordell. Ty ni för ett oanständigt, obildat språk. Och era tankar äro naturligtvis därefter. Men nu ber jag er hövligt men med absolut bestämdhet, att ni genast släpper den unga damen och lämnar vår trädgård. Ni har gjort ett mycket ofördelaktigt intryck på oss alla, det måste jag säga er—
Aposteln släppte verkligen sitt tag och började söka på marken. Herr
Vickberg iakttog honom med förskräckelse och undran. Och då han mötte
Apostelns glödande blick, drog han sig ofrivilligt åt sidan. Genast sade
Aposteln:
—Nu slår samvetet herr Vickberg. Ni har en smutsig fantasi. Och det kommer ni nog att få ångra. Men nu söker jag min hatt.
Sedan han funnit sin hatt bland granarna, lämnade han trädgården utan att vidare yttra ett ord.
Elsa grät. Abraham skämdes över att ha tagit stryk. Herr Vickberg hämtade rhenskt och sockerdricka och tillät sig att skåla med sina unga vänner. Och i betraktande av sin höga ålder tillät han sig också att giva den unga damen en liten vink beträffande toaletten. Men då fick den unga damen en ny gråtattack.
I detsamma stack Elis Eberhard sin slitna mössa fram ur granhäcken och sade: