—Usch då! sade Elsa och hoppade till. Och då hon såg, att hon var naken, ryckte hon till sig livstycket.
Nu insåg Aposteln, att hans stund var kommen. Några ögonblick till och situationen skulle vara förstörd. Det gäller att taga brottslingen i hans synd.
Alltså rev han sig lös ur granarna och störtade fram, blek och lysande, triumferande som domens ängel. Han var emellertid alltför upprörd och glömde ett redan övertänkt strafftal.
—Förförare! skrek han och gick Abraham tätt in på livet. Abraham värjde sig, men Aposteln slog honom två gånger till marken. Andra gången blev han liggande, yr av slaget och av överraskningen. Men när Elsa såg, att Abraham icke rörde sig, antog hon, att han var död. Hon greps av en vettlös förskräckelse. Och liksom ett djur oemotståndligt drivs mot den förödande elden, så rusade hon rakt i Apostelns famn, bet honom, där hon kom åt, klöste och sparkade. Då återfick Aposteln sin rika talegåva. Han fängslade flickan i sina starka nävar, han lät orden spela som trumpetfanfarer, smattra och klatscha som salvorna från ett batteri. Och ett fint skum av vit saliv yrde kring hans läppar.
Abraham satte sig upp.
—Släpp henne, din sate, skrek han.
Men Aposteln hörde icke. Herr Vickberg kom ut på förstubron.
—Herr lektor!
Aposteln hörde icke. Då spindlade herr Vickberg på sina smala ben rakt fram mot den fruktansvärde och skrek i hans öra:
—Lektor Paulus Holmin!