* * * * *
Abraham och Elsa hade stigit tidigt upp denna morgon, träffats vid Brända stenen redan innan Aposteln börjat sin vakttjänst. De hade brått. Första augusti skulle Elsa till Björkenäs för att sy linnesöm. Det var ett väl lönat arbete, och fru Hyltenius var god matmor. Men Abraham var i alla fall missnöjd. Apostelns galna Evelin hade fått plats på Björkenäs, det var ett otrevligt grannskap.
Emellertid var den saken klappad och klar och stod ej att ändra. Det gällde således att använda tiden väl, om man skulle få någon glädje av Backarnas trädgård. Gångarna voro redan klara, rabatterna klara, kardborrskogen fälld. Elsa hade till sist blivit lika intresserad som Abraham. Hon ordnade och pratade och gav råd och snurrade runt och satte då och då en rova av idel beskäftighet. Hon var en smula fumlig, men det endast förhöjde nöjet för Abraham, som riktigt fick visa sig på styva linan. Nu hade han köpt frön och plantor av trädgårdsmästarn. Som hans tillgångar voro tämligen inskränkta, hade han måst köpa, vad trädgårdsmästaren helst ville bli av med, "slumpar". Och han visste verkligen icke riktigt, vad det var för sorter, han fått. De små fröna skulle få bevara sina hemligheter, tills solen och myllan och vattnet lockade fram dem.
Den stora sådden tog sin början. Vickberg stack sin smala överkropp ut genom vindsgluggen och vinkade vänligt med handen. Johnsson kom ut på förstubron och gav goda råd. Han var kunnig i allt. Tyvärr hade han sin dåliga dag och det blev mest ovett. Till slut måste Abraham mota in honom, hotande med råttkungen. Ty ehuru Johnsson var en skeptisk och upplyst man, hyste han vissa dagar en oresonlig fruktan för den store råttkungen.
Men det var som förgjort! Knappt hade Johnsson förts in, förrän Elsa lade spaden ifrån sig och började smågräla. Hon var vanligen mild som ett litet lamm, men kom hon någon gång i grältagen, tog det aldrig slut. Nu grälade hon, därför att Abraham talat illa om fru Hyltenius. Och när Abraham slutligen tvangs att prisa fru Hyltenius, då blev hon först riktigt ledsen och var nära att ta till lipen. Ty nu var det klart och uppenbart, att Abraham förälskat sig i fru Hyltenius, han som andra karlar. Abraham bedyrade, att han icke kunde förälska sig i en människa, som nästan var gumma (fru Hyltenius hade fyllt trettioett år). Men när denna blodiga oförrätt gentemot rivalen icke hade åsyftad verkan, ställde han Elsa framför sig och sade:
—Nu håller jag käft, och så håller du käft, och så blir det frid i faderns, sonens och andens namn. Topp!
Och det blev frid. Solen steg. Abraham krängde av sig rock och väst. Elsa hängde blusen på en gren. En stund senare hängde hon upp livstycket. När Aposteln tog plats i granhäcken, fann han sålunda sina offer tämligen lätt klädda. I första ögonkastet kunde han likväl icke upptäcka någonting direkt osedligt. Gossen arbetade på den stora runda rabatten mitt i trädgården, och flickan stack sätthål i myllan nedanför husets stensockel. Aposteln förlorade dock icke modet. Han tecknade åt Johnsson och påbjöd tystnad och tålamod.
Han behövde icke vänta länge. När Elsa stuckit tillräckligt många hål, tog hon Abrahams kniv och började skrapa mossan av ett körsbärsträd. Rörelsen frestade alltför mycket på det slitna linntyget, en trådknapp hoppade som ett litet djur från axeln, och den smala uddspetsen gled med retsamt behag och lade sig i en fladdrande slinga under flickans vänstra bröst.
Aposteln såg. Det ryckte i hans kropp, men han betvingade sin rörelse. Även Johnsson såg, och i trots av dagens torka kom det någonting av lycka och glädje i hans sura, kisande ögon. Slutligen är det antagligt nog, att herr Vickberg, när han då och då kastade en blick genom vindsgluggen, varsnade malheuren och log sitt varsamma gammalmansleende.
Men Abraham hade för brått. Det dröjde fem minuter, det dröjde tio, innan han av en händelse kom att vända sig mot flickan. Han såg förvånad ut och en liten smula blyg. Han strök svetten ur pannan och ögon och konstaterade, att vänstra bröstet verkligen var alldeles bart och obetäckt. Då smög han sig på huk bakom Elsa, stack huvudet in under hennes arm och nafsade som en hundvalp efter den späda frukten.