—En får väl lov att hjälpa en gammal vän, påstod Johnsson.
—Mened! Mened! skrek Aposteln. Men han ångrade sig. Han ville icke skrämma. Det var icke hans avsikt att skada Johnsson, om han bara talade om, vad han visste.
Johnsson slog ut med handen.
—Tror han, att han ska få Johnsson fast, så suger han allt i galen ände. Ellers vet jag ingenting. Mer än att de ska bygga bönhus och ta hem honom Hagelin, som stack Bromsen i tiden.
Aposteln gick nu försiktigt till väga. Han lade frågorna oskyldigt, trevade och kände efter. Och Johnsson lät sig behandlas. Han såg nog, att Aposteln smusslade med blyertspennan under rocken. Men vad gjorde det honom? Hälften ljög han, hälften var sanning, och alltsamman var han beredd att med ed förneka inför domstol.
Där vägen kröker in i skogen, stannade Johnsson.
—Hör han, lektorn, vill han vara bra och borga mig en tia, så ska han få se något rart.
—Vad är det? frågade Aposteln.
—Helledudarna, svarade Johnsson. Aposteln hade inga pengar. Men Elis Eberhard, som ville vara i fred, stack fram en femma. Han lämnade sällskapet och slog sig ned på bänken under björkarna. Där satt han och kisade ned mot staden och undrade om ryktet snart skulle vara i gång. Doktor Roth kysser fabriksflickor mitt på ljusa dagen och på mun och på Blekängsgatan! Doktor Roth var icke särdeles mån om sitt goda namn och rykte. Men han avskydde bråk.
Under tiden stod Aposteln inklämd mellan två risiga granar. Han däremot älskade bråk, för så vitt det kunde lända till sedernas förbättrande, brottslingars upptäckande och de ondas näpst.