Framgången gav icke idel sötma. Men Julius Krok var ohjälpligt driven in i handlingens virvel. Nålstygnen kändes icke längre på samma sätt. Gudilov!
Han beställde skjuts, han skulle fara ut till Björkenäs och göra slag i saken. Han hann icke längre än till Blekängsbron. Där mötte han brukspatron, som jämrade över det dåliga föret. Allting skedde på kommando denna dag, på högre befallning. Sextio år hade ingenjören vandrat osedd och osökt genom livet. Nu strömmade människorna till honom som bien till sin kupa.
—Det är just ingenjörn, jag söker. Jo, jag har talat med min hustru om
Backarna. Men det är omöjligt—
—Jaså, sade Krok. Och till kusken: Då vänder vi—
Alldeles som häradshövdingen nyss började nu brukspatronen väsnas:
—Vänta lite! Ptro! Jag måste förklara. Saken är den, att Vickberg disponerar över Backarna under sin livstid. Det är alltså till honom ingenjörn först bör vända sig—
—Jag skall så göra, sade Julius Krok. Han hälsade majestätiskt och körde hem. Ty det var middagsdags.
Men av allt besynnerligt, som skulle tima denna dag, återstod dock det besynnerligaste. Det var en mycket sorglig händelse, som berövade tvenne människor liv och välfärd. Men det var på samma gång en fingervisning, ett tydligt tecken, att Försynen intresserade sig för "projektet Backarna".
Julius Krok åt sin middag, tog sin middagslur, och när han vaknade kom
Lisen in med kaffet och Nyheterna.
Under Senaste nyheter och med fet stil: