Sedelförfalskning. Förfalskaren angiver sig själv. Utprånglaren häktas.
Till kassan i härvarande Sparbank inlämnades i dag på förmiddagen en synnerligen dåligt eftergjord hundrakronssedel. Saken anmäldes genast för polisen, som efter ett ovanligt raskt utfört arbete lyckades upptäcka såväl förfalskaren som utprånglaren. Efter vad man meddelar oss just som tidningen går i press, har sedeln i går afton utprånglats på krogen Tre Remmare av f.d. betjänten Edvin Johnsson. Förfalskningen har utförts av Johnssons kamrat, f.d. hovmästaren Vickberg. Både Johnsson och Vickberg ha varit anställda hos framlidne baron Roger Bernhusen de Sars på Rogershus. De senaste åren ha de varit bosatta på Backarna, där Vickberg en längre tid tycks ha bedrivit sin snygga hantering. Johnsson är en ökänd drinkare och poliskund. I dag vid middagstiden inställde sig Vickberg självmant hos polisen. Han medförde ett helt lager av sitt "fabrikat". Huruvida flera sedlar utprånglats kan ännu ej med visshet avgöras. Men det förefaller föga troligt, då samtliga de sekvestrerade papperna äro synnerligen dåligt utförda. Det tycks, som skulle Johnsson ha brutit sig in i sin kamrats chiffonier och honom ovetande tillägnat sig sedeln.
När Julius Krok läst detta en gång och två gånger och tre gånger, vände han sig om i soffan och låg ganska stilla hållande händerna för ansiktet. Därpå stod han upp och gick ut till fru Marie. Han lade tidningen framför henne, pekade och viskade:
—Det är nästan hemskt. Läs. Det är nästan hemskt.
—Å herre Gud, jämrade fru Marie. Ja, Johnsson! Men den fine, snälle herr Vickberg!
—Ja, sade ingenjörn och stirrade framför sig. Och tänk! Nu är Backarna fria! Det är nästan hemskt.
* * * * *
Rättegången mot f.d. hovmästaren Vickberg drog ut på tiden. Domen föll icke förrän i början av juni. Johnsson slapp undan med fjorton dagars rannsakningsfängelse, som slutade med sjukhus, delirium tremens och död. Vickberg försvarades av den store häradshövdingen. Han framhöll, att det här icke kunde vara tal om förfalskning vare sig i vanlig eller ovanlig bemärkelse. Det var en nyck och en yttring av senilt svagsinne, ingenting annat. Sedlarna voro synbarligen avsiktligt gjorda på ett så klumpigt sätt, att en utprångling bleve omöjlig. Och något försök i den vägen hade Vickberg bevisligen aldrig gjort. Olyckligtvis hade Johnsson fått nys om sin kamrats tidsfördriv och i ett anfall av ursinnigt spritbegär hade han brutit sig in i chiffoniern. Vickberg var sedan gammalt känd för sin redbarhet och oförvitliga vandel. Häradshövdingen berättade utförligt om den anklagades Rogershustid och försummade icke att infläta några pikanta anekdoter om gamle baron—till herrar domares förnöjelse men till den anklagades synbara harm. Den anklagade tillät sig rent av att avbryta sin försvarare mitt i en läckert kryddad historia. En viss misstämning uppstod men skingrades av häradshövdingens godmodighet. Och efter åtta sessioner frikändes herr Vickberg.
Allmänna åklagaren anmälde missnöje med utslaget. Men häradshövdingen tog honom avsides och talade med den unge mannen icke i egenskap av försvarsadvokat eller stadsfullmäktiges ordförande utan som äldre kamrat och vän. Och domen överklagades icke.
Häradshövdingen krävde icke ett öre i ersättning för sitt arbete. Vickberg överlämnade emellertid ett beedigat testamente till Björners förmån. Hans besparingar uppgingo till över tjugu tusen kronor.