—Käre Vickberg, sade ingenjören, harklade och klappade lite på fotsacken. Det var ju i alla fall bra—riktigt bra i alla fall—
—Ja, sade Vickberg.
Efter en stund började ingenjören på nytt, så försiktigt:
—Vad—vad tänker herr Vickberg nu ta sig till?
Vickberg svarade icke på en lång stund. Ingenjören blev förskräckt över sin taktlöshet. Han började redan formulera en fumlig avledare och ursäkt, då Vickberg plötsligt vände sig emot honom, såg honom allvarligt in i ögonen och sade:
—Ingenjören vet nog, att det finns situationer, ur vilka en gentleman endast har en utväg.
—Å, varför det då, varför det då? mumlade Krok, som satt och tänkte på
Backarna. Vad tänker herr Vickberg göra?
—För närvarande, återtog herr Vickberg och smålog vänligt, mycket vänligt och en liten smula sarkastiskt. För närvarande tänker jag överlämna den här portföljen till fru Hyltenius. Det är en del minnen, som baronen och kammarherren hade den nåden att överlämna i min vård. Nu har jag förverkat detta förtroende och gjort mig ovärdig—
—Å nej då, herr Vickberg! När rätten frikände—
Men herr Vickberg sade: