—I det här målet är det inte rätten, som dömer—
Och färden fortsattes under tystnad. I början av herrgårdsallén steg Vickberg ur och tackade för skjutsen. Han ville icke åka upp på gårdsplanen. Abraham skyldrade med piskan och herr Vickberg vinkade—
Två svarta newfoundlandshundar mötte på gårdsplanen och viftade med sina stora, plymformade svansar. Två vita vinthundar kastade sig i ett språng utför stentrappan. Ingenjörn var rädd för hundar och blev sittande i vagnen. En flicka i svart med vitt förkläde och vit mössa kom ut och öppnade vagnsdörren. Det var Evelin, Apostelns.
Ännu en kvinnogestalt skymtade i porten. När ingenjörn fick se henne blev han blodröd och slet sin stackars lock. Han kom äntligen ihåg löftet, det högtidliga löftet.
Men Abraham sprang uppför trappan och tog Elsa i famn.
Herrarna fördes in i salongen. Björkenäs är känt för sina låga rum. Abraham måste buga sig i dörrarna. Lille ingenjörn såg ut som en stor karl. Brukspatronen tog emot. Han hade sina söner hemma under skollovet och gick följaktligen ordentligt klädd. Men han såg mer än vanligt otymplig ut i de små rummen.
Herrarna utbytte några ord, gnuggade händerna och snöto sig. Abraham längtade ut.
Äntligen kom hennes nåd. Hon skakade hand med ingenjören. Nickade åt
Abraham.
—Jaså, det är vår elev. Å, en sån lång pojke. Tänka sig, att mina pojkar också ska bli sådana där kaxar på långa ben. Ja, jag ber om ursäkt, men jag väljer aldrig mina ord, när min man är närvarande. Det är hans skyldighet.
Ingenjören smålog av artighet. Abraham rodnade och rynkade pannan. Fru Hyltenius tog plats med en viss självsvåldig frihet. Hon såg Abrahams rynkade panna och förundrade sig. Å, herre Gud ja, vad unga människor äro lättstötta.