Så länge striden varade, yttrades icke ett ord. Och icke heller efteråt. Hagelin fick stanna på vinden till mörkrets inbrott. Han leddes då till sitt hem av Elis Eberhard Roth, som på den tiden var medicine kandidat. Roth och madammen skötte väl om honom, och han slapp varaktigt men. Om Sörman talade han icke vidare, ej heller om strafflagens adertonde kapitel. Barnet betraktade han med likgiltighet. Men han agade honom aldrig, vilket måhända bevisar, att slagsmålet icke utplånat alla tvivelsmål.
Den ende, som egentligen blev lidande på kuppen, var Bromsen. Han vanskötte såret, skämdes att gå till läkare och misstrodde Elis Eberhard. Följden blev, att tummen några månader senare måste amputeras. Det hände tolv år efter branden och kan således icke ställas i samband därmed.
Emellertid drog han största möjliga fördel av sitt lyte. Den hiskligt vanställda handen gav honom en prägel av lidande, som kunde vara nog så nyttigt, när det gällde att övertyga Blekängsmadammerna om lidandets allmänmänskliga karaktär. Det var för övrigt ett drygt arbete att få folk att bo kvar i Blekängslådorna. Oupphörligen dök det upp planer på nybyggen än här än där. Men det var svårt att finna plats. Backarna, som erbjöd lämplig terräng och en av skogen skyddat läge, hade efter patron Siedels ekonomiska fall övergått i svågerns, baron de Sars' ägo. Och han sålde icke.
De goda madammerna byggde luftslott där uppe på Backarna De fantiserade om trädgårdstäppor och potatisland. Nej, se jag ska då ha rovor, det är likare.—Nej, se jag ska ha sockerärter—Ja se, nog ska en ha pilargoner och tullipaner! Man talade till och med om en ko eller åtminstone en get. Och en gris naturligtvis—naturligtvis en gris!
Förslaget togs verkligen så pass på allvar, att en deputation bestående av fem arbetare sändes till baron de Sars på Rogershus. Deputationens ledare var en viss ung Pettersson, på äldre dagar nämnd med spenamnet "Liter-Pelle". Klockan sju en söndagsmorgon i april drog man åstad tagande vägen över Tanningen och Björknäs. Det är fulla tre mil till Rogershus. Matsäck medfördes och något brännvin, som dock icke skulle få förtäras förrän efter väl förrättat ärende. Vid ettiden hade man kommit till början av Rogershusallén. Deputationen slog sig ned på dikesrenen, förtärde matsäcken och diskuterade frågan. En arbetare, som varit dräng på Rogershus, föreslog, att man omedelbart skulle återvända till staden, tre förhöllo sig tveksamma, men unge Pettersson, som i smyg tagit sig en klunk ur flaskan, vandrade modigt upp på gården, följd på något avstånd av sina kamrater. Han steg in i betjäntflygeln och begärde att få tala med kammartjänaren Vickberg, hans nåds allt i allom. Audiensen beviljades, och Pettersson framställde sitt ärende. Vickberg strök sig om hakan och sade:
—Jag skulle knappast tro, att vi sälja. Det skulle strida mot våra intentioner och våra principer.
Intentioner och principer! Pettersson drog sig ögonblickligen mot dörren. Men Vickberg hejdade honom med en vänlig handrörelse.
—Om herrarna ha tillfälle att dröja en halvtimma eller så, skall jag framlägga er anhållan för hans nåd baron och kammarherren. Bevars, bevars, det är min plikt, och jag gör det gärna. Men jag ger er inga förhoppningar.
Vickberg kände sin herre endast alltför väl. Baron blev ursinnig och hotade att i egen hög person föra spanskröret över deputationen.—Vasa? Kom det fem osnutna lymlar och ville köpa Backarna? Backarna, som den idioten Arvid lurat på honom! Kanske han skulle låta lura sig en gång till, vasa?
Ut med sig, Vickberg!