Men Vickberg hann icke stänga dörren, förrän silverklockans ilskna klirrande kallade honom tillbaka.

—Vasa, Vickberg, känner han till les droits humains? Inte. Ge dem då en sup per man, de hundsfottarna. Hur många är de? Fem? Ja, ge dem två då. Och något tilltugg. Va fan glor han på? Ska jag föda en armé, jag? Ge dem så många supar han vill, tio, tjugo, trettio. Bara jag slipper si honom! Ut med sig, fule krumelur!

Deputationen fick avslag och supar, en glad kväll, vars minne levde en mansålder. Men madammerna fingo ingenting, varken rovor eller gris, varken "pilargoner" eller "tullipaner".

Broms, som fick nys om saken, åkte sedermera själv ut till Rogershus, men blev icke mottagen. Vickberg vågade icke ens underrätta om hans närvaro av fruktan att hans nåd skulle begå någon våldshandling.

Ett par år senare bröt emellertid konsortiet Vickberg-de Sars mot sina "principer och intentioner". Tre tunnland avsöndrades från Backarna och såldes till f.d. förvaltaren Julius Krok, hjälten från stora branden. Julius Krok var en hans nåd behaglig person och dessutom anförvant på långt håll. Han var son till gamle trivialskolerektorn, en beskedlig människa men omåttlig rökare och tidvis drinkare. Sin ungdom tillbragte han på Viskingeholm hos morfadern Lilja. Men när den äldre Lilja dog och efterträddes av sin son, fann unge Krok icke längre behag i Viskingeholm, framför allt icke i morbroderns sätt att hantera sitt folk. Han drog ut i världen. Efter en tre fyra år återvände han till staden. Han var alltjämt späd och finlemmad som en yngling, nästan som en gosse. Han gick ständigt klädd i brun bonjour, brun halsduk och bruna handskar. Öronlocken fanns kvar. Faster Mimmi tog en smula hand om honom, men sin mesta tid tillbragte han i doktor Elis Eberhard Roths sällskap på Carlénska källaren. Och så småningom började både Gud och människor förstå, att Julius Krok, ingenjör Julius Krok, var en slarver.

Arvet efter morfadern Lilja hade icke varit obetydligt, men svårt att förvandla i reda pengar. Krok sålde därför alla sina arvsanspråk och rättigheter till sin kusin på mödernet, vice häradshövding Abraham Björner. Det blev i alla fall en ganska vacker summa, trettio tusen riksdaler. En del därav gick åt på utländska resor, en del fastnade i klockaränkan Carléns kassakista. Återstoden måste förkovras. Ingenjör Krok köpte åtskilliga tunnland ekskog, belägen en fyra mil söderut… han hade fått nys om, att ekvirket skulle stiga på nyåret. Köpet avslutades under Mickelmässan, då alla lantpatroner komma till staden för att bestämma spannmåls- och kreaturspriser och andra priser. Köpeskillingen erlades kontant.

Sedermera visade det sig, att skogen till största delen bestod av asp. Julius Krok kunde naturligtvis ha stämt säljaren, men han hyste en obetvinglig avsky för allt "bråk". Och dessutom gav honom den susande skogen en utomordentligt god idé. För att utnyttja aspvirket beslöt han anlägga en tändsticksfabrik.

Det var betydelsefullt, det skulle giva staden ett kolossalt uppsving, och det skulle visa både Gud och människor, att Julius Krok icke var någon slarver. Under loppet av ett år förbrukade han så mycket energi, som—enligt doktor Roths utsago—var beräknad för femtio. Han förvärvade tomten, han lånade pengar, han byggde, han reste utomlands för att köpa maskiner. Till kompanjon tog han Roth, som likväl endast kunde bidraga med sitt ärliga namn, sin splitternya värdighet av andre stadsläkare och ett högtidligt löfte "att förbruka minst en ask om dagen, två ifall jag får dem gratis".

När året var tilländalupet, stod fabriken under tak, fix och färdig. Där fanns maskiner, som tillverkade tiotusen askar om dagen, maskiner, som skuro tjugutusen stickor i minuten. Där fanns virke och kol och svavel och paraffin. Allt, ända till kontorsmöbel och skrivtyg.

Det enda, som fattades, var driftkapital. Och det borde naturligtvis anskaffas. Ingenjören, som börjat slappna en smula efter alla ansträngningar, fick ånyo ett anfall av energi. Han vände sig till Rogershus. Baronen erbjöd honom tiotusen som gåva—men inga lån, nej för tusan, han ville inte bli lurad som en blind orrtupp. Han vände sig till gamle fältkamrern, som någon gång brukade placera sina medel mot skäligen hög ränta. Nej, kort och gott.