Den lille ingenjören tappade fullständigt modet. Han kröp ihop som en skälvande fågelunge i gumman Carléns röda schaggsoffa. Hans ansikte var fuktigt och vitt, locken hängde ned över ögat.
—Du ska se, Elis, du ska se—han svalde och kippade efter andan. Du ska se, att det går ikull.
Elis Eberhard hällde i honom rhum och lät honom logera i sitt väntrum om nätterna. Han vågade icke lämna honom ensam. Sålunda förstörde han sin egen goda sömn, ty ingenjören steg ofta upp mitt i natten och väckte kamraten för att få diskutera alla möjliga och framförallt alla omöjliga utvägar. En natt sade han:
—Elis, du ska se, att det är Bromsen som står bakom. Han vill själv ha fabriken.
—Tro det? mumlade doktorn. Vet du, vad du då ska göra? Du ska gifta dig med Bromsens dotter.
Julius Krok fräste till av harm över det opassande skämtet. Men när han åter krupit till kojs ropade han genom dörren:
—Elis! Varför skulle jag gifta mig med Bromsens dotter?
—Idiot! mumlade Elis Eberhard. Sov, idiot!
En afton i schaggsoffan kramkastade Krok utan märkbart sammanhang med det föregående samtalet:
—När jag inte tycker om henne?