Doktorn svarade ögonblickligen:
—Det har ingen betydelse. Får du bara fabriken i gång och får du fred för dina kreditorer, så betyder det andra ingenting. Kusin Marie tycker om dig, och du tycker icke om någon annan. Antar jag? För resten, även om så vore—
—Du är allt bra cynisk du, Elis.
—Det har jag efter min far. Han var konsistorii skjutshäst, och det lär garantera cynism under tre generationer.
Min far var trivialskolerektor, han, sade Julius Krok långsamt och tanklöst. Och med en djup suck tillade han:
—Jag kan inte minnas, att jag tyckt om något ungt fruntimmer. Nej, inte det jag minns.
Doktorn tog sin vän under armen, och de gingo upp i Bromsens hus. Mamsell Marie satt ensam i salen och sydde. Hon var en mycket duktig flicka, något grovt byggd och icke vacker men med ett stillsamt och gott sätt. De båda ungherrarna började konversera, samtalet gick skäligen trögt. Marie såg knappast upp från sitt arbete, som förargligt nog bestod av ett par linnebyxor. När herrarna gått, grät Marie av skam över dessa byxor. Hon kunde aldrig tro, att ingenjören skulle vilja komma igen.
Men han kom igen, ibland med, ibland utan doktorn. Han tycktes en smula tankspridd, en smula besvärad, och han märkte sannolikt icke, att byxorna ersatts av ett vackert broderi. Han talade mycket om allmänna angelägenheter, om fördelen av ett republikanskt styrelsesätt, om social lagstiftning och sådant. Marie begrep icke ett ord, men hon tyckte, att det var mycket roligt att höra på. Ibland såg hon honom rakt i ansiktet, och hon märkte då, att han var blygare än hon. Ibland tyckte hon, att hon borde säga något som lät vänligare än det vanliga: "God dag, far är inte hemma, men han kommer nog", eller, "Adjö, Lisen ska få lysa i trappan, för det är allt mörkt".
Men vad skulle hon säga? Hon skulle vilja säga något med ögonen. Det var förfärligt med ögonen, det var förfärligare än malheuren med byxorna. Hon kunde ingenting säga med ögonen, de sågo ut som två små gråstenar. Hon baddade dem med rosenvatten, det hjälpte icke. Blev hon riktigt upprörd, sprang hon bort till spegeln för att se, om där ändå icke skulle synas någonting i ögonen, någonting. Nej, ingenting. Bara gråsten.
På sin väns inrådan beslöt emellertid Julius Krok att göra pinan kort. Han bytte den snusfärgade bonjouren mot en svart, tog crêmefärgade handskar och cylinder. När Marie fick se honom i denna stass, tyckte hon sig aldrig ha sett någonting vackrare. Hon sprang ut i köket och ville sända in Lisen med bud om ett plötsligt illamående. Men Lisen, som visste, hur landet låg, sköt henne varligt inom salsdörren och stängde.