Abraham Björner gjorde bouppteckningen efter fru Marie och lyckades åstadkomma ett vackert netto på över niohundratusen kronor. Blekängsfastigheterna upptogos till sexhundratusen.
Julius Krok var således så gott som millionär, det hade han svart på vitt på. Och det var lugnande. "Projektet Backarnas" framtid kunde anses tryggad, om det också måste anstå några månader med planens realiserande. Ty i trots av millionen var det ont om kontanter. Arvsskatten var dryg, och underhandlingarna med staden hade strandat. Drätselkammaren hade tillstyrkt köp till ett pris av fyrahundratusen. Det var oblygt. Ingenjörn tog tillbaka sitt anbud. Numera sålde han icke under femhundratusen.
Julius Krok hade förlorat något av sin ödmjukhet. Han hade blivit en rik man. Han var icke längre ett inhyseshjon hos sin hustru. Lagerström, tyrannen, hade begärt sitt avsked. Det var det sista bandet, som föll. Lagerström fick en gratifikation på tiotusen kronor och skildes i frid från sin husbonde.
—Nu ryker han, sade Lagerström. Men han sade det helt tyst, då han stod i tamburen med hatten i hand och gjorde en sista, trygg och sävlig avskedsbugning. Och den ende, som hörde de profetiska orden, var Lagerström. Och Lagerström var en klok och diskret karl, som aldrig skvallrade.
Gusten Sörman blev förste man på kontoret. Då förstod hela staden, att huset Broms & Krok sett sina bästa dagar. Aposteln råkade i raseri. Han skrev tre artiklar för Nyheterna. I den första talade han om en mordbrand, vars upphovsman fortfarande gick lös på stadens gator. I artikeln numro två talade han i allmänna ordalag om edens, särskilt vittnesedens betydelse och framvisade det förkastliga i att skaffa brottsliga vänner ett alibi. Tredje artikeln blev aldrig tryckt. Faktorn gick med manuskriptet till stadsfiskaln och frågade om det var åtalbart. Och det var åtalbart.
De båda artiklarna hade emellertid en förfärlig verkan på Liter-Pelle. Han rymde från fattigvården, strövade omkring i skogarna och kom ända upp till Rogershus. Därifrån fördes han med länsmansskjuts till staden. Men på Blekängsbron fick han ett slaganfall eller låtsades få. Länsman höll framför Tre Remmare och skickade drängen efter något starkt. När drängen kom ut igen, låg länsman och sprattlade i snön och Liter-Pelle var försvunnen.
En vecka senare kallades doktor Roth till Liter-Pelles dödsbädd. Fru Malin Pettersson i Oscarsgatan 18 hade av pur barmhärtighet tagit sig an sin frånskilde make, givit honom mat och husrum och förljuvat hans sista dagar medelst allehanda spritvaror.
—Och vad har jag fått för tack, doktorn? Han har slagit sönder mina möbler. Och kära doktorn, jag har varit så altererad, så jag har tätt droppar var halvtimme. För än har han ropat på Bromsen och än på tvillingarna. Och så han har slagits med råttkungen, stackarn! Och sannerligen är det inte, som skulle han ha fört råttor med sig, uslingen. Men Gusten Sörman ba' för honom, så han får väl stanna, tills det blir slut ordentligt. Fast nog är det ett elände—
Liter-Pelle själv hade tydligen gjort upp sin räkning och var lugn.
—Nu ska ni inte komma fler, sade han till doktorn. Gå sin väg, prästafar, jag har sagt sanningen.