—Kära lilla Marie, du är inte så sjuk, som du tror. Tänk! Nu ser du ut som en ung flicka.
—Tänk! upprepade hon. Och hon såg sig småleende omkring som om hon hade sökt en spegel. Men då hon mötte mörker i alla hörn vände hon åter blicken mot mannen. Hon kände, hur det lilla huvudet riste mellan hennes händer. Och hon förstod att han ville säga något, som skulle gottgöra.
Då borrade hon fingrarna in i hans hår. Det var en smekning men den var häftig, skälvande, hård, ty hennes kropp skakades av den första dödsfrossan. Han försökte resa sitt huvud, men hon tryckte hans huvud ned mot täcket. Hon kände, att hostan lurade i bröstet, hon var rädd, att någon skulle störa dem.
—Nej, du får inte tala, sade hon. Det är bara jag, som får tala. Jag vet tillräckligt. Jag vet, att jag har älskat dig över allting. Det är mig nog.
Efter en stund sade hon:
—Giv mig en kyss.
Men då skallrade hennes tänder. Och när han lyfte huvudet såg han, att hon grinade emot honom med överläppen pressad upp mot näsan.
—Varför gör du så? frågade Julius Krok.
Sjuksköterskan, som smugit sig in, tog den döda i famn och lade henne bland kuddarna. Ansiktet återtog en leende och lycklig min.