—Bror är en skurk, en komplett fähund!
—Nej, det är jag inte. Men du! Du förleder minderåriga flickor—
—Lögn! skrek Jublet och svängde sin handduk kring Apostelns kinder. Jag har kysst en tös på mun, på Blekängsgatan. Det är allt. Men bror tar med berått mod livet av sin hustru. Jag har befallt diet, sträng diet. Hör sen! Och bror tvingar i henne ärter och fläsk.
—Det är gott och hälsosamt, invände Aposteln. För den som har ett rent samvete—
—För den som har magsår, är det värre än arsenik, skrek Jublet. Jag ska ta mig fan låta häkta bror, härnäst det osar fläsk.
Men Aposteln sade:
—Vad jag kan äta, det kan också min hustru äta. Jag hade ett gott föräldrahem, och där fick jag lära att icke rata enkel husmanskost. Men din far var en rabulist, som satte eld på stan—
Sålunda verkade Aposteln outtröttlig, tagande vård om arvet efter fru Marie, som i tidens fullbordan skulle bli arv efter Julius Krok och då först råka i säkra händer. På alla håll reste han hinder för svärfaderns förstörelselusta. Med fina, starka trådar band han alla dem, som borde bindas. Björner med kontanter, Larsson med löften, Jublet med skräck. För Gusten Sörman hade han, ifall så skulle behövas, den där lilla menedshistorien i beredskap. Återstod endast Hagelinarna, Benjamin Hagelin. Visserligen skulle väl några väl och lagom klart formulerade artiklar om Tre Remmaremordet göra kraftig verkan. Men det var farligt att draga i den tåten.
Fru Maries död och Lagerströms fall var ett hårt slag för Hagelinarna. Ty det var dem motbjudande att behöva återupptaga förhandlingarna med den lille syndaren, ingenjören. Men de ville icke uppgiva hoppet att bliva herrar över Blekängen, där en stor del av de troende hade sin hemvist. Och om ingenjören icke var lika gudfruktig som Lagerström, så var han kanske å andra sidan heller icke lika knivig—
Alltså gjorde skomakaren våld på sina känslor, spottade i förstugan och ringde på dörren.