—Ja, se nu är en här igen, lilla snälla ingenjörn. Han ska väl vara som lite mjukare nu, sen stan burit sig så skamligt åt. Ja, sa' jag inte det? Med Bethanister ska en aldrig göra affärer, för där står Han på lur, Han själver. Nej, ta nu reson och sälj till oss. Se, vi kan inte lura folk, för hur skulle det då gå? Vi stackare ha ju bara Gud att hålla oss till. Han är så sträng, så sträng, så sträng—
—Vad bjuder herrarna? frågade ingenjören.
—Bjuder? Ja, se det är allt efter som. Det är inte med oss som med Bethanisterna, som har en byggmästare och bankdirektör som äldste. För se vi ha avsvurit mammon. Men inte blir det något bråk med priset. Bara vi få köpa så smått, så smått—
—Ja, sade ingenjören. Det kan jag möjligen vara med om, ifall jag redan i år kan få minst hundratusen disponibla. Herrarna får betala efter bouppteckningsvärdet. Det är naturligtvis som vanligt satt ganska lågt—
—Inte när häradshövdingen gjort bouppteckningen.
—Se själv, sade ingenjören och räckte honom en förteckning över Blekängens fastigheter. Skomakaren snöt sig, tog papperet mellan fingerspetsarna och höll det på en alns avstånd från de rinnande ögonen.
—Ja, nog sir jag siffror. Men nu ska jag säga, som det är. En fattig skomakare, som har sitt lilla geschäft di kallar, och ellers lever i förtrolighet med sin Gud, inte kan han förstå sig på husaffärer.
—Ja, då ska herrn ta mig tusan inte heller göra några husaffärer! Julius Krok röck till sig papperet och stoppade i skrivbordslådan. Är det annars något?
Skomakaren slöt ögonen som en andäktigt bedjande, han lade det oformligt stora huvudet på sned och strök sig över hjässan.
—Jo, nog är det det. Vi skulle så gärna hjälpa ingenjörn och vara med på ett hörn däruppe på Backarna.