—Vänta, vänta, bad skomakaren och slog med händerna. Benjamin hade givit honom tydliga föreskrifter beträffande Tre Remmareköpet. Men ingenjören gjorde frågan vidlyftigare än så, och skomakaren rev sig förgäves bak örat.
—Ja se, snälla lilla ingenjören, om han ville tala med Benjamin. Se, han har ett obegripligt klart och redigt huvud. Och han är så god, se. Inte går det på mörksens vägar, inte! För se, hur skulle han kunna göra det? Vart han går, så för han Jesus med sig—
Julius Krok avbröt kort och torrt:
—Jag gör inga affärer med Jesus.
Men inför denna hädelse förlorade skomakaren tålamodet. Faderns, reformatorns ande föll över honom. Han spottade över axeln och gick mot dörren. På tröskeln stannade han, höjde sina händer och profeterade:
—Syndiga, förtorkade skammens lilla skinnstycke! Han är inte god att göra ett par skor av. Men stursk ska han vara och hålla sig för god att göra affärer med sin Frälsare. Nej tvi!
Underhandlingarna med Zionsborg hade strandat.
* * * * *
Nu vände sig Benjamin Hagelin i egen person till lektor Holmin. De båda herrarna hade tvenne samtal i lektorns matsal. Det första avlöpte lyckligt, och man kom överens på ett ungefär. Det andra samtalet stördes av en obehaglig händelse. Fru Holmin, som låg i hög feber och följaktligen yrade, öppnade sängkammardörren och steg in i salen. Hon var i nattdräkt, och Aposteln, som såg sin hustru stå barbent och bararmad inför en främmande man, förlamades.
—Paulus, sade hon. Du ska inte ha någonting att skaffa med den människan.