—Snälla herr Krok, de kommer att slå ihjäl Gusten. När de kunde slå ihjäl Sörman, och han var ändå Guds barn. Jag stod i fönstret var natt, jag. Men Sörman är i himlen, för han förlitade sig på Gud. Men hur ska det gå med Gusten! Å herre Jesus! Nog får herrarna ångra sig! Nog får herrarna ångra sig!
Abraham avbröt:
—Var är Elsa?
—Det säger jag inte, sade fru Sörman och kröp ihop.
—Fru Sörman kan väl säga, om hon är hos Zionisterna eller i Bethania.
—Hu! kved fru Sörman. Bethania—hu, hu, hu, hu—
—Ja tack, då vet jag, sade Abraham.
Han vände tillbaka över bron, gick Storgatan framåt och sneddade över Torget in i Garvarebrunnsgränd. Här vid ingången till Blekängen stod kommissarien Lönrot och instruerade ett par konstaplar. Abraham hälsade.
—Har de gudstjänst i Zionsborg så här dags?
—Alltid, svarade Lönrot. Alla tider på dygnet.