Abraham vandrade in i Blekängens mörker, bestrött med få sjukligt blekröda stjärnor, som sände sitt ljus genom hålen i gamla gardiner. Längst fram i hörnet av Carl Johansgatan blänkte biografens självlysande skylt och de elektriska lågorna framför dagsprogrammet. Och i hörnet av Sofiagatan lyste Tre Remmares lykta som en fyr. Krogdörren, ständigt i rörelse, kastade ljus och skugga över Blekängens historiska stenar, trappan, på vilken J. A. Broms och Sörman stupat.
Redan i början av Oscarsgatan kunde Abraham se Zionsborgs festligt upplysta fönster. Han saktade stegen, strök utefter husraden och stannade ett ögonblick framför ett fönster, framför en trasig röd ros, som prunkade på gardinens gråblåa fält.
Därinnanför hade Elsa stått, naken.
Han böjde sig ned. Den förrädiska rosen avslöjade en fridfull bild, icke särdeles lockande. En gammal man, som läste högt ur bibeln eller ur en postilla. En gammal kvinna, som letade i sina kläder—sannolikt efter någonting levande.
Abraham drog vidare, och vinden, som allt kraftigare svepte ned över Backarna, spände ut hans rock. Oscarsgatan låg stilla och öde. Endast några dämpade fnissningar, viskningar och det klunkande ljudet från buteljer, som tömmas, förrådde att portgångar och bakgårdar voro befolkade. Ur tvärgatan kommo skuggor, små och snabba som insekter. Abraham stannade i gathörnet och lät en större skugga glida förbi, en stor läderlapp, som med fladdrande vingar seglade mot vinden.
Aposteln på jakt, tänkte Abraham. Nu springa pojkarna snällt.
Han ökade själv takten. Portgångarnas tissel försvunno i sorlet från det lysande huset, sorl av sång, som blandades med rop och buller från Tre Remmare. Blekängsgatan var full med folk, biografpublik, krogpublik och en och annan zionist, som sökte sin borg eller lämnade. Körbanan var som alltid vår och höst bottenlös, och man trängdes på trottoaren. Gatpojkar hängde som klungor av bin vid Zionsborgs fönsterbleck.
Det var ett ståtligt hus, storvulet byggt, raklinjigt som en lada men med torn och tinnar i fasadens båda hörn. Nytt, ljusblått, ännu obefläckat eller så gott som obefläckat, ännu ångande, doftande av färskt murbruk. Och ur dess stora, dimmiga fönster strömmade gasljuset ut över Blekängsgatans sotiga snötuvor och mörka pölar.
Men på en liten ö mitt i gatuvattnet stod madam Anderssons förstfödde son, smeden. Han hade druckit på krogen och nu skulle han gå till Zion. Men vattnet förskräckte honom. Och för att ingiva sig mod brummade han om och om igen de första orden i en psalm:
"Jag går mot döden, vart jag går, min väg må vara banad eller svår—"