—Andersson ska inte stå här som ett spektakel. Gå hem med sig.
—Inte, sade smeden. Då får jag däng.
Abraham gick uppför trappan, genom en försal full med gummor och andra orkeslösa. Stora salen var överfylld. Redan för att komma över tröskeln måste han armbåga sig fram. Luften var förskämd. Gaslågorna bildade strålkransar som i dimma. En dimma av fukt, av svett, av tårar. Zionisterna gräto.
Framme på estraden stod Benjamin Hagelin och bredvid honom ett fett fruntimmer i svart sidenklänning. Det var fru Larsson, hustru till Bethaniaförsamlingens äldste, byggmästaren och bankdirektören. Och därför gräto zionisterna av glädje. Ty en större, mer betydelsefull, mer underbar erövring hade Benjamin Hagelin aldrig gjort. Och sällan hade Satans välde på jorden fått en sådan törn.
Abraham hörde icke vad som sades på tribunen. Men han såg hur Benjamin Hagelin gav den nya systern broderskyssen. Den stora, feta kvinnan sviktade och föll på knä. Och Benjamin Hagelin föll också på knä. Efter en stund framträdde tre starka män, slogo armarna kring fru Larsson och buro bort henne.
Väl en femtedel av församlingen lämnade salen. Aftonens stora händelse var över och den långa rad av stora och små syndare och synderskor, som nu vandrade över estraden, intresserade mindre. Endast då Evelin och Gula Rosen omfamnades och kysstes gick det åter en stor fläkt genom salens dimma och dunst. Ty det var känt, att de båda kvinnorna levat i bitter fiendskap.—
Efter Evelin kom Elsa Sörman.
Hon såg ut som ett litet barn, förskrämd, skälvande av kvävd gråt.
Predikanten öppnade sin famn.
Abraham snurrade runt om, boxade sig fram till dörren. Han var rädd att höra någonting och höll för öronen. I försalen bland de orkeslösa stötte han på Gusten, som var blek och grinade illa.
—Jaha, jaha, sade Gusten och svalde. Du kommer så dags. Va' ska en nu göra?