Abraham skakade på huvudet.
—Jag får väl tala—tala med henne—
I detsamma hörde han en dov, mullrande, grötig kvinnoröst.
—Det är hon, sade Gusten och grinade.
Och rösten sade:
—Jag har levat i synd, jag har brunnit i köttets begärelse, jag har levat utan Gud—
—Nu springer jag, sade Abraham. Men när han kom ut på gatan, stannade han, svepte rocken ikring sig och satte sig på Zionsborgs trappa. Gusten Sörman ställde sig framför honom och gestikulerade. Han var blek och mager med blånader under ögonen. Men elegant som alltid! En blåsvart skiftande halsduk pöste och glänste som krävan på en kroppertduva, och i halsduken glittrade faster Mimmis nål.
—Ja, du ser, hur det är. Mor t.ex. Hon har aldrig haft något starkt huvud och fars olycka knäckte henne. Men så galen som nu—hon dillar om Brudgummen. Ja, säger jag, låt vara att han gör staden den äran, men inte tror väl mor, att han kommer just hit, till Stenbrogatan 4 över gården två trappor? Då svarar hon inte. De äro på det viset. Kommer man nära in på livet, så dyker de ner genom en lucka alldeles som fan på teatern. Och så dyker de upp någon annan stans.
Lågorna bakom Zionsborgs fönster slocknade. Församlingen vältrade ut och
Abraham fick sparkar och knuffar i ryggen, men han gitte icke flytta.
Gusten vek upp byxbenen och fortsatte: