—Och så Elsa. Hon har ju det där att tycka synd om folk. Det är hennes force. Nå, först var det Evelin, du vet. Och Evelin förde henne till Hagelin, och nu är det klappat och klart. Hon ska bli missionär. Inte bland de svarta, bland fallna kvinnor. Å herre gud ja!
—Är det det, han vill?
—Hagelin? Nää, det tror jag inte. Han bryr sig inte om fallna kvinnor, för så vitt de inte ha besparingar. Gula Rosen, du vet, har underhållit honom. Men nu har han kommit hem med plånboken full, och nu ska han göra affärer här i stan. Ja, tänker han upprätta en export av galna fruntimmer, så gärna för mig. Det är en nationalrikedom, outtömligare än Kirunamalm och Norrlands skogar. Men han ska ta mig fan hålla tassarna från vår sak. Det ska han. Annars—
—Annars?
—Ja, det blir min sak.—Där har du henne.
Abraham vred sig till hälften om. Försalens låga slocknade och han såg endast ett ansikte lysa vitt i den svarta dörröppningen. Då reste han sig, sträckte sig fram och slog armarna kring hennes knän. Han svängde runt med henne, släppte henne. Och kysste.
—Det var inte någon broderskyss, sade Gusten. Frid, mina barn. Jag går på biografen. Akta er för Aposteln!
—Det syntes, flämtade Elsa. Det syntes över hela gatan.
—Hördes också. Nu går vi till Backarna. Vet du av, att vi ska bo på
Backarna?
—Ja.