—Jaa, härmade han. Tänk att nu blir trädgården din och huset också. Är det inte roligt?
—Jo.
—Kåken ska riggas upp, förstår du. Ja, men är du inte förvånad? Att jag ar här?
—Jo, jag är glad, sade Elsa.
—Jo, jag är glad, härmade han och försökte sig på ett skratt. Men han var ond. Han lade armen kring hennes skuldror och då de gingo över Blekängsbron tryckte han henne så hårt, att hon kved. Genast släppte han taget och hon drog sig åt sidan.
—Hör på! sade han. Vill du lova mig en sak?
—Ja.
—Nej, lilla Elsa, bad han, tala nu inte så där som en maskin. Ja, ja.
Inte kan du lova, innan du vet, vad jag begär.
—Jo, sade hon. Och det lilla ordet klingade underligt, med något av jubel och triumf. En martyrs triumf.
—Vill du lova att aldrig mer gå till bönhuset? Jag begär inte, att du skall dela min tro, det blir en annan sak. Du kan gå i kyrkan om du vill. Eller i Bethania, eller var du vill. Men inte till Zionisterna. Kan du lova det?