—Får jag be ers nåd stiga in. Råttorna hålla bal på köksbordet.
—Nej, jag törs inte, jämrade Elsa. Och för första gången denna kväll kände Abraham igen hennes röst. Han ställde lyktan ifrån sig och rusade rakt ut i mörkret.
—Nu tar jag dig!
Han tog henne, och han kände, att hon grät. Då blev han lugn och glad.
—Nu gråter du, liten, nu är du uppriktig. Berätta mig nu. Ja, du behöver inte tala om det, som har varit. Men du ska säga mig, om du tror, att du kan bo här. Med mig.
Hon svarade icke. Han förde henne uppför trappan in i köket.
—Ja, ja, du ska se på våningen först, skämtade han. Med lyktan lyftad över huvudet steg han in i salen. Elsa höll sig tätt intill honom. Hon skrek, när hon hörde det skrapande, tassande ljudet från flyende råttor.
—Ja, här är inte mycket att se, sade Abraham. Madam Andersson har inte heder av städningen.
I rummets fyra hörn stodo stolar, en stol vid bordet och framför kakelugnen spillrorna av ett par stolar. På bordet Johnssons mugg och några skärvor. Men under bordet satt en stor råtta, för lat, för djärv, för tjock eller för sjuk att låta sig störas, ögonen gnistrade i ljusskenet från lyktan.
Elsa hackade tänder.