—Det är som förr på Blekängen. Där satt en råtta under salsbordet och stirrade på mig och Gusten. Och vi vågade icke väcka mamma, för då trodde hon, att det var folk som kom för att slå ihjäl far. Och så blev hon stående vid fönstret hela natten—
—Vi gå in till herr Vickberg, sade Abraham. Det var en ordentlig människa. Han hade det så fint som en mamsell—
Han sköt upp dörren, men när han kom ut i förstugan trampade han på granris. Han förstod, att herr Vickbergs rum stodo ostädade efter begravningen.
—Nej, det här går inte. Vi får skicka madam Andersson att städa först.
Gå nu ut genom köket du, så kommer jag efter genom fönstret.
Han reglade köksdörren och släckte lyktan. I salen började råttorna dansa, och den stora feta råttan under bordet gav ifrån sig ett tungt stönande, som liknade en suck.
Abraham svängde sig ut genom fönstret.
—Elsa! ropade han. Mörkret hade tätnat. Vinden sög och smackade kring husets knutar. Abraham letade sig fram till bänken.
—Gråt nu inte, liten! Det är ett ruffigt gammalt hus, men det kan bättras på. Och man kan ju inte riva allt gammalt. För resten blir det bra. Du får så mycket att tänka på. Reparationer och målning och tapetsering. Allt det får du ta på dig. Jag har inte tid. Och bosättningen sen! Jag ska be Louise, att hon hjälper dig.
—Säg, liten—tror du inte, att du får tillräckligt att tänka på. Och så glömmer du—det andra.
Han lyfte upp hennes huvud och tryckte sin panna mot hennes.