—Elsa—tror du inte, att det blir bra så.
—Det blir bra, viskade hon. Det blir bra, om du kommer till oss.
Och hon upprepade, snyftande, bedjande:
—Om du kommer till oss.
—Till oss?—Oss? Det är ju du och jag? Är det inte?
Härpå svarade hon icke.
Då kastade han åter om och erinrande sig lekarna i trädgården, föll han på knä och friade patetiskt:
—Jag frågar dig, Elsa Anna Sörman, vill du älska mig i nöd och lust—eller åtminstone det senare.
—Ja, svarade Elsa Anna Sörman. Men det var varken skämt eller allvar i rösten, varken lycka eller sorg.
* * * * *