Han funderade. Han funderade på ett blått ansikte, som han sett bakom konstapelns breda rygg. Ett ansikte med feta kinder, blå av skäggstubb eller av kyla eller av lyktans sken.
Den där kommer jag att drömma om, tänkte Abraham. Nu går han på andra trottoaren och håller jämna steg med mig. Han går och ser på mig och vill mig naturligtvis något. Och naturligtvis känner jag honom. Men jag vill hem och sova.
Han gjorde helt om, tog ut stegen, gav sig fart med käppen. Men när han åter nådde Krokens lampor, stod främlingen framför porten.
—Är det herr Krok?
—Jo, svarade Abraham, trött men häftigt.
—Jag är sannolikt icke igenkänd?—
Abraham drog av sig handskarna, tog fram nycklarna och tändsticksasken. Han repade eld på en sticka, förde den framför främlingens ansikte, nickade, blåste ut stickan.
—Jo, sade han. Jo för all del—
—Verkligen—det är många år sedan. Herr Krok var bara barnet—
—Ja, men jag känner igen er på ögonen och på de långa, fula öronen.