—Jag rider dit ut. Ögonblickligen. Och vet pappa vad? Aposteln har varit i håll med Björner. Det har Louise berättat, och det förklarar saken. Aposteln lär vara i full verksamhet. I går hade han Larsson hos sig. Och en till—
—Vem då?
—Tja, det vill hon inte säga. Den lilla stackarn har ju blitt så—Men nu rider jag till Björkenäs.
Och utan att egentligen känna sin likhet med en segrande fältherre, svängde han sig upp på den spattiga och travade genom gatorna med handen i sidan och mössan på örat, stolt och glad. För nu skulle det äntligen bli någonting av.—
Han lämnade hästen i stallet och gick uppför allén. Han möttes av hundarna, de svarta och de vita. Och i dörren stod en svartklädd flicka. Men det var icke Elsa nu längre.
Brukspatron kom ut i förstugan och sträckte fram sin kolossala, köttiga hand. Abraham blev generad, rodnade.
—Träffas hennes nåd?
—Jo, svarade brukspatron och gick ut. Abraham gick också ut och ställde sig på trappan. Han hade utsikt över sjön, som låg stilla och svart mellan gröna och grå stränder. Han kunde se ända upp till jaktstugan i skogsbrynet. Den där stugan, där han för många år sedan mötte varulven. Nu vandrade varulven långsam och tung utför allén, antagligen på väg till sin stuga.
Abraham undrade, om han möjligen stört varulven.
Ur flygelbyggnaden kom en liten gråklädd, vithårig gubbe. Han tassade omkring som en hustomte, av och an över gården, tittade in genom fönsterna, riste på huvudet. Slutligen tassade han fram till Abraham och lyfte på luvan.