—Herr Krok?—Jo, det är jag, som är inspektorn. Halling.
—Det var roligt. Herr Halling skall väl vara bra och ge mig några riktiga duvningar, när jag nu kommer hit. Första juni.
—Bevars! Herr Krok ska väl vara mer utlärd än jag, förstås.—Jaså, första juni. Ja, då har jag varit här på gården i tio år. Men hos salig baron på Rogershus var jag i modiga tjuguåtta år. Så det är ju inte underligt, att hennes nåd vill unna mig lite ro på gamla dar. Och för resten är det ju inte mycket med mig. Det är nog så, att när man blir gammal, så kommer man på sophögen. Ungdomen ska ju fram, förstås—
Abraham rodnade.
—Ja, inte tänker jag ta herr Hallings plats inte—
—Nej, det förstås. Å nej, det vore ju ingen framtid. Men ser herr Krok, det är alltid så mycket som en början. Att få gubben så nätt åt sidan lite. Ja, för all del, för all del, här står jag och sladdrar.—
Trevlig början! tänkte Abraham. Jag tror, jag drar mig—
Han svängde om på klacken och stod framför en liten gumma, vithårig och grå, gubben ganska lik fast fetare. Hon var omgiven av alla fyra hundarna, och hon neg för Abraham. Men samtidigt hytte hon utåt gårdsplanen, där gubben tassade bort.
—Står du här och sladdrar, Gustav, står du här och sladdrar!
—Träffas fru Hyltenius? frågade Abraham.