—Jo bevars, jo bevars. Hennes nåd kommer genast. Herr Krok skall vara god och stiga in i förmaket. Jag är fru Enberg, sade hon och neg på nytt. Var så god, var så god. Jag ska visa vägen. Akta huvudet, akta huvudet. Det är så besvärligt med de trösklarna—
Abraham slog sig ned och sträckte benen framför sig. Han var en smula trött. Gumman stökade omkring i rummet, plockade och ordnade och sneglade då och då på gästen. Och slutligen stannade hon, korsade händerna över magen och sade:
—Kära hjärtanes så ung herr Krok är.
—Åja vars, sade Abraham.
—Se, jag hade en son, som var så där i herr Kroks ålder. Kära hjärtanes ja. Det är länge sen det, så nu är han förstås äldre. Se, jag ska säga, att han var lekkamrat till hennes nåd på den tiden. Ja så där, herr Krok vet, som barn är—De säger, att herr Krok ska vara förlovad med henne, flickan Sörman. Ja, fröken Sörman menar jag, förstås.
—Jo, det stämmer, sade Abraham.
—Nej kors, är det sant? Kära hjärtanes ja, suckade gumman, så tungt att den kullriga magen hävdes och sänktes. Ja, de banden, de räcka inte länge—
Då blev Abraham förargad.
—Min själ om fru Enberg har reda på den saken! sade han och drog till sig fötterna. Men gumman fick händerna på magen, guppade och neg och tassade ut ur rummet.
—Här står jag och sladdrar, kära hjärtanes, kved hon.