Abraham reste sig och bugade. Fru Hyltenius stod i dörren. Hon sträckte på sig som en katt och kvävde en gäspning.
—Förlåt. Jag låg och sov. Jag hade nämligen ingenting annat att göra.—Nej, för all del, ni stör inte. Har ni kommit för att stanna? Var så god och sitt.
—Den första juni, var det sagt—
—Jag bryr mig inte om, vad som är sagt. Var så god och sitt. Jag behöver er nu, just nu i vårarbetet. Ser ni, min inspektor, Halling, han är alldeles för gammal—
—Jag tänker inte ta hans plats—
—Det vet jag. Men gör mig den tjänsten och sitt. Ni ser ut som en jätte i de här låga rummen. Ni ser ut som brukspatron själv. Ser ni, gubben Halling är nära åttio år, sjuttiosju eller sjuttioåtta eller vad det är. Då kan ni förstå. Han får gärna stanna här på gården, men han kan inte sköta tjänsten i evighet amen. Alltså, om ni inte kommer hit, så måste jag ge honom en efterträdare redan i vår. För resten är det min sak och inte er. Avgjort således—
—Jag vet inte—
—Varför har ni kommit hit? För att ge återbud?
—Nej, jag kom för att tala om Backarna. Häradshövdingen drar ut på tiden—
Fru Hyltenius brast i skratt.