—Tänka sig! Och jag trodde, köpet var så gott som avslutat. Har ni inte smort honom? Han hör nämligen till de maskiner, som måste smörjas. Nå, jag ska ge honom en duvning. Jag säljer Klockeberga också, till min kusin. Jag tror jag säljer Björkenäs med till slut. Och reser min väg. Hör nu, vad är det ni heter? I förnamn?
Abraham sade sitt namn och rodnade för tredje gången.
—Abraham? Ja, det är ju ingenting att skämmas för. När jag var en liten flicksnärta, hade jag en fästman—ja, han var son till fru Enberg, gumman. Han hette Jakob. Alltså en annan av patriarkerna.—Hör nu, var det åttio tusen? Ja, det är ju förfärligt billigt.
Men hälsa pappa, att det ska vara kontant. Jag vill inte veta av inteckningar eller annan humbug. Kontanter på bordet. Det är min affärsprincip. Billiga priser, kontant betalning.
—Jo, vi ska försöka, sade Abraham. Vi ha det lite svårt nu till en början—
—Ja, det angår mig inte. Jag poserar i frisinne men inte i filantropi. Alltså kontant. Och så är det ett annat villkor. Att ni träder i tjänstgöring här på Björkenäs senast den femtonde dennes—
—Det vet jag inte—
—Nej, men jag vet. Det gör ni.
—Om jag vill, ja, sade Abraham och rynkade pannan, för nu blev han ond.
Fru Hyltenius sänkte ögonlocken och smålog.
—Ja visst, kära ni, naturligtvis. Det är inte min mening att spela grym slavägare. Alltså ringer jag upp Björner i kväll. Och ni kommer den femtonde. Adjö så länge.